Internationell kompost

Idag, när jag skattade min kompost, för att ge mina växter extra näring, kom jag att tänka på att det mörka substratet, som luktade så gott, är helt universellt. I mina händer höll jag resultatet av te från Kina, Japan, Indien och Sri Lanka, kaffe från Sydamerika, bananer från Centralamerika och apelsiner från Sydeuropa. Allt har nu blandats i min kompost, oavsett var det en gång har vuxit. Vår tid med så mycket export och import resulterar i att hela jordens växtsubstrat homogeniseras, fascinerande tanke.

Sista snön?

Jag är förkyld så nu blir det inget besök i föreningslokalen för mig idag. Men jag måste väl kurera mig. Ett litet ljustecken är i alla fall att snön äntligen börjar försvinna. Det ser ut som våren har kommit för att stanna. Eller vad tycker ni:

Sista snön?

Harkålens vinterståndare

Harkål

I morse, när jag gick till grinden för att vittja brevlådan, upptäckte jag skönheten nedanför soptunnan! I den orörda snön stod harkålens vinterståndare, en ovanligt vacker fröställning. Denna harkål, som är så vacker i alla skiften. I den föga inbjudande omgivningen stod den så elegant, så självklart vacker. Fröbägarna var slutna, förmodligen tömda av vintern. Just denna planta blommade i november!

I en engelsk flora står det att för länge sedan åt man bladen som sallad. Det engelska namnet på harkål är nipplewort. Enligt signaturläran, trodde man att harkål hade läkande effekt på kreaturens såriga spenar. En svensk botaniker, Carl Fredrik Hoffberg, ansåg 1792 att man i Konstantinopel (Istanbul) åts stjälkarna, innan växten blommade. Detta enligt Den Virtuella Floran.

Tänkvärt

I jakttider:

”För några munsbitar kött, tar vi ifrån en själ allt solljus och det liv och den tid som den hade fötts till denna värld för att åtnjuta.”

Plutarchos (46-120 e Kr)

Plutarchos var en grekisk författare, forntidens mest berömde. Han var kejsar Trajanus nära vän. Shakespeares Julius Caesar bygger på Plutarchos Caesarbiografi. Plutarchos beskrivs som oerhört beläst.

Det regnar…

När jag vaknade i morse regnade det. Efter en lång tid av bara sol kändes allt så befriande. Det var alldeles vindstilla, regnet kom nästan ljudlöst ner på den törstande jorden. Växterna, som dag efter dag, kämpat mot torkan med hårt tillslutna klyvöppningar och inrullade blad, kunde nu ta emot det välsignade regnet.

Jag kände med växtligheten – jag, som har kunnat dricka vatten ur kranen hur lätt som helst, när jag velat, kände en underbar lycka. Vi människor är trots allt en del av naturen, även om många känner sig stående över den.

Det är nödvändigt för vår fortsatta existens att inse denna delaktighet, att vi är medvetna om hur skör jämvikten är och hur lite vi vet om naturens jämvikt. Hur lätt kan inte vi i vår okunnighet rubba den.

Jag önskar, och är naiv nog att tro att vår samexistens med naturen skulle bli rikare om vi lärde våra barn att se sammanhang och det fantastiska i växter och djur.

Det är synd om barn, som är så destruktiva, att de bryter grenar och stjälkar och sparkar sönder i rabatter och slänger redan blommor på trottoaren. Små barn jagar duvor som fredligt pickar på torget. Föräldrarna ser inget eller bryr sig inte.

Min pappa och jag delade intresset för naturen eller rättare sagt han lotsade mig in i det intresset. Jag minns våra cykelturer på slätten då vi lyssnade på ”horsgökens” våryra. ”Horsgök” är det folkliga namnet på enkelbeckasinen. Min pappa förklarade för mig hur de frambringade det smattrande ljudet och vi gladdes tillsammans med fåglarna över att våren var på gång.

Sommarkvällarna med koltrastsång från grantopparna njöt vi av tillsammans. Han sa alltid att blommor var vackrast där de står och växer. Vi plockade sällan buketter.

Om barn fick höra om alla barnens finurligheter tror jag att de skulle bli mer rädda om naturen. Jag har delgivit mina vänner pedagogerna detta. Somliga ler förbindligt, andra skrattar högt. I deras ögon läser jag: Naiv.

Jag – en rasist i trädgården

I den tidiga morgonens svalka vattnar jag mina trädgårdsland. Jag känner med växtligheten hur skönt det känns med vattnet, som ger växterna spänst och livslust.

När solen når maskrosorna slår de upp sina solar och tar in solstrålarna. Maskrosen gläder mig. Vi är vänner, maskrosorna och jag. På raka styva stjälkar sträcker de blomman mot solen. Insekter landar kring det dukade bordet och flyger sedan därifrån pudrade av frömjöl.

När blomman är utblommad sänker maskrosen sina stjälkar mot marken för att i lugn och ro skapa sina frön utan att riskera gräsklipparens terrorbehandling. När mognaden är ett faktum, reser den åter sina stjälkar och låter vinden transportera de färdiga fröna! Inte kan man väl rensa bort en så underbar blomma!

Jag går vidare och kommer till lungört och aklejor. Jag river och sliter med skammens röda rosor på kinderna. Så mycket kers i landet! Hur bär sig grannarna åt? Inte har de så mycket kers som jag har! Men så stannar jag upp. Mina mörkt blå aklejor blommar tillsammans med kersens spetsschalar till blommor. Så vackert det är.

Jag vill inte vara rasist. Jag ger allt som flyger och far i att grannarna tittar snett. Hos mig, i mitt land, ska kers och akleja få blomma tillsammans. Ingendera är inhemsk men jag har beslutat att min trädgård är en fristad för allt som lever och växer. Allt levande vill leva och snart blommar harkålen, denna underbara blomma vars ljusgröna bladverk står så vackert mot kersens mörkgröna!

Rasism är fult, var det än uppträder!

Nu är det vår igen

Jag håller ett naturens under i mina händer! Tänk att potatisskal, teblad, kaffesump, marsvinsburens urstädade innehåll mm kan bli friskt doftande dunderjord! Maskarna förökar sig och förmodligen också mikroorganismerna fast de inte syns.

Jag har tre nätkomposter intill varandra. (Till grannarnas förtret). Den äldsta lade jag ett tjockt lager löv över i höstas. Det lagret är nu är nu tämligen glest mellan bladen. Maskarna har säkert kunnat arbeta även i vinter. Förra vintern, när jag ”matade” komposten med nytt material, rörde jag om en smula i den. Då ångade jag! Det var kallt i luften och ångan syntes som rök. Undret i min trädgård!

Så bra att en del daghem komposterar så att barnen lär sig. Små barn är så öppna och positiva till ”vetenskap”. Det är på daghem man ska börja! Jag vill tro att barn, som fått se i mikroskop hur växter är uppbyggda. De kommer inte att ”roa” sig med att bryta sönder nysatta träd, rycka upp plantor i planteringar osv. Jag vill tro det! Måtte jag få uppleva detta.

Och så här (bl a) ser det ut när jorden är färdig. En porslinshyacint från min trädgård.

Skönhet

Visst har vi väl behov av skönhet? Att se djupt in i en blomma, att följa en fjärils fladdrande flykt, att vistas i vacker natur osv.

Alla våra sinnen behöver skönhet: att lyssna på musik man tycker om, att höra bisurret i en sälg, att känna på de lena nyutslagna bladen på en bok, t ex, eller att med handen följa de mjuka linjerna i en isslipad stenhäll.

Skönhetstävlingar däremot är konstlad skönhet, tycker jag, men visst kan det finnas vackra människor i alla åldrar!

Jag tror att skönhet tillför människan något, som är viktigt för oss. Men varför är serier i dagstidningarna så groteska? Varför måste musik vara så bullrig att man inte uppfattar melodin, eller det kanske inte finns någon. Det kanske bara är rytm. Hur kan maten smaka gott i ångor av tändvätska?

”I fattigdomens dagar” som Astrid Lindgren skriver, då var längtan efter skönhet viktig även om arbetsdagarna var långa och hårda. Tänk på fästmansgåvornas utsmyckning, nyponrosen vid stugknuten, resedan i fönstret! Skönhet behöver inte ha med vare sig ekonomi eller intelligens att göra. Den appellerar enbart till känslan.

Natur och trädgård

Det finns en tidskrift som heter Natur och Trädgård, som jag i många har prenumererat på. I den träffar man verkligen entusiaster och mycket kunniga människor. Jag ser fram emot varje nummer även om jag verkligen känner att det är stor skillnad mellan deras trädgårdar och min. Nåja, jag älskar min rufsiga trädgård lika mycket för det.

I senaste numret refererades till en avhandling om krukväxter av etnologen Clas Bergvall. Där skriver han bl a att det är krukväxten i fönstret som gör bostaden till ett hem. Så bra formulerat, så riktigt och sant. Det är viktigt att ha något att bry sig om, att sköta och se det växa och trivas.

Jag hade en kollega en gång, som berättade att på hennes gamla arbetsplats brukade man varje vår ha sticklingförsäljning kollegor emellan. Var och en tog sticklingar i sina egna fönster. Pengarna man fick in gick till kaffekassan.

Kul idé! Att idén gick att genomföra berodde nog på att det var en stor arbetsplats och att det var övervägande kvinnor som arbetade där.

Minnas de gamla

Sedan många år tillbaka släktforskar jag. Så många människoöden som passerar revy. Hur levde de? Vad tyckte de? Vad var det som gladde dem? Vad oroade de sig för? De som jag allra mest ömmar för, är de som förblev ensamma. Det var ingen som berättade för sina barnbarn om en gammal kvinna eller man som levde i periferin.

Jag önskar att alla äldre människor ville skriva ner vad de minns av gamla släktingar. Roliga saker de sa eller gjorde. Intressanta upplevelser de haft. Vad de arbetat med osv. De unga släktingarna bryr sig kanske inte alls idag, men när de själva blivit äldre kommer de att känna värdet av det som en gång blev nerskrivet. Dessutom borde man alltid skriva namnen på dem som är med på foton, bakpå fotot.

Min pappa hade en kusin, min tant Elsa. Hon var ensamstående. Hon var en så klok och vidsynt person. Rolig var hon också. Jag försöker ge en bild av henne och andra ensamma i släkten till mina egna barn. De har aldrig träffat henne, men vet ändå att hon har funnits. De ensamma i släkten är också värda att minnas.